Har tillbringat min första dag här i New York med att hejja fram svenskar som deltagit i New York Marathon. Några gator från lägeheten kom de farande över bron och in på Manhattan påhejade av tusen och åter tusentals åskådare. 43 000 deltagare och över en miljon åskådare har dagen enligt nyheterna bjudit på. Vilket arrangemang och vilken stämning, var nästan så man ville springa med. Ja, åtminstone en bit.
Mitt bland all denna utmattning, kamp och tävlan mot sig själv och mot andra bjöd dagens också på åtskilliga möten. Möten mellan löpare och människor som för dem betydde mycket. Pojk- och flickvännen, fruar och män som stod oroliga för att missa just sin löpare i havet bland andra, löpare som hejjades fram av föräldrar, kompisar och vänner och som fick så välbehövlig energi när ljublet steg på Manhattan när just de sprang ner från bron, brandmän, poliser och vårdpersonal som mötes av jubel från sina kollegor och fick en mistel från sirenerna som en uppmaning att fortsätta kämpa. En fin sida som fick mig själv att redan första dygnet få en stor släng av hemlängtan till dem, två som snart blir tre personer, som betyder mest i mitt eget liv.
Min högst egna opinionsundersökning för dagen visar dock på att det är svårare att hejja fram svenskar än många andra nationaliteter. Alltför lite gulblått bland de över 700 (?) landsmännen som tävlade för att märka ut sig tydligt i mängden. Vågar nästan satsa pengar på att såväl norrmän som danskar och finnar alla var uppmärkta bättre. Får fundera om det är läge med en riksdagsmotion i ärendet... = )
Dagens upplevelse leder också till en ännu större impan över fina vännerna och grannarna Tobbe och Johanna som själva kastat sig in i Marathonträsket. Säg NY Marathon och jag nästan lovar er att jag ska stå där vid brofästet och möta er med ljubel. I väntan på den dagen fortsätter jag att läsa bloggen Trots er.
Nu väntar sängen, imorgon blir det incheckning i FN skrapan och påbörjandet av första arbetsveckan. Ska bli spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar